En beige värld

Det_sitter_någon_på_vingen_2013

Har varit och sett Riksteaterns “Det sitter någon på vingen” som är en föreställning som baseras på Allan Edwalls musik kompletterat med texter av Kristina Lugn. För mig handlar föreställningen om luggsliten skönhet och vemod i en beige värld full av mänskliga svagheter och utan hopp om förbättring. Proffsiga skådespelare och vacker musik men vaddmalsgrå eftersmak.

En föreställningen som också utspelas i Allan Edwalls värld är “Limpan” med Johannes Brost som spelades på samma teater några veckor tidigare. Den handlade om alkisen och losern som hoppas på lite respekt och vädjar om att myndigheterna måtte avliva honom eftersom han inte heller har någon framtid.

Båda dessa föreställningar har en mycket maskulin prägel. Kvinnorna har försvunnit och omnämns bara i förbigående. Jag associerar till Ronny Erikssons show som jag såg i höstas. Hans värld är manligt sträv, men där händer det fortvarande under. Han drog bl.a. en poetisk skröna om den ensamme skogsmaskinsföraren som långt hemifrån möter en vacker huldra i skogen. Huldran visar sig vara en thailänsk bärplockerska och snart är de tu ett lyckligt par. Jag tror nog ändå att Ronny har mer rätt än Allan – det finns hopp och att under inträffar.