Jag har besökt Nationalmuseums Carl Larsson utställning på Konstakademien. Det gav upphov till fler funderingar än jag hade väntat mig. Utställningen heter Carl Larsson – vänner och ovänner och har en inledande del som också visar andra samtida konstnärer från början av Carl Larsson karriär (1870-talet). Där finns exempel  på de traditionsförvaltande akademiska konstnärerna med sina tablåer med historisk eller moraliskt tema. Dessa kontrasteras mot de unga konstnärerna i Carl Larssons gäng som inspireras av fransk impressionism och realism. Man inser vilket stort skifte som detta innebar. Carl Larssons tavlor från tiden i Frankrike skiljer sig dessutom mycket från alla de idylliska tavlor från hemmet i Sundborn som ingen kan ha undgått att se på julkort och almanackor. Däremellan fanns det mycket annan intressant konst att se. Mycket av det Carl Larsson gjort kan kännas stelt och ibland pompöst, men jag fastnade för några av porträtten. Särskilt porträttet av Oscar Levertin tycker jag är strålande.

Carl Larsson porträtt av författaren Carl G Laurin.

Carl Larsson porträtt av poeten Oscar Levertin

Carl Larsson porträtt av fadern (som han avskydde). Beskuret.

För mig består Carl Larsson konstnärskap av av flera  ganska olika delar. Först ungdomsverken när han provar sig fram med impressionism och realism mot en egen stil. Sedan många beställningsverk och porträtt utförda med hans egna maner varav en del är mycket bra (t.ex. de som visas ovan). De kända bilderna från hemmet och familjen Sundborn ser jag egentligen inte som självständiga konstverk utan som en del av det arts and crafts-inspirerade livsstilsprojekt som han och hans fru jobbade med tillsammans.  Det är fantastiskt av vi fortfarande tilltalas och inspireras av de miljöer han visar upp. En bit som fattas på utställningen är det monumentala och nationalromantiska historiemåleri som han själv helst  ville visa upp, men det är ju också en genre som känns främmande för en modern betraktare.

Carl Larsson hade många fiender i sin samtid, men det som förvånar mig är att många kulturproffs fortfarande verkar bli provocerade av hans konst. Dels verkar det bero på en reflexmässig aversion mot konstnärer som uppskattas av vanligt folk (typ Astrid Lindgren). Dels mäter man Carl Larsson med nutidens värderingsgrunder och då framstår han självklart som en ointressant patriarkal och nationalromantisk fjant. Det tycker jag är ganska fånigt. Jag tänker istället att det är beundransvärt med en konstnär som skapade verk som man fortfarande kan fångas av 100 år senare. Jag undrar hur många av dagens konstnärer som gör om den prestationen. Det gjordes mycket bra konst i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet. Bildkonsten idag har en ganska undanskymd plats i samhället. Vill man göra avtryck skall man nog göra en TV-serien eller en film istället.