23
2014Ett besök på Avesta art har blivit en årligen återkommande aktivitet för oss. Inget annat liknar byggnadens brutala fasad av slaggsten. Den ser närmast ut som rekvisita från en fantasy-film. Att komma in i mörkret bland alla gamla maskiner och masugnar är en upplevelse i sig, särskilt som kontrast till det starka solskenet och värmen utanför.
I den stora martinsugnshallen ger en egenartad miljö och utrymme för ovanliga och mäktiga konstverk. I år finns här bl.a. en stor tramporgel och en skulpturinstallation. Längst bort i hallen står orgeln. Framför den ligger en rutig matta. När man trampar på mattan börjar orgeln spela. Skulpturinstallationen är ett verk av Jarmo Mäkilä. Hans genomgående tema är barndomens idylliska och skrämmande värld. I en annan lokal hänger också ett antal tavlor av honom. Genomgående är det pPå ytan idyll, men hela tiden anar man ett hot. Jag blir fångad och lite skrämd.
Längre bort i hallen hänger ett antal monumentala tavlor av Hanna Vihriäla. På avstånd ser motiven mycket konventionella ut, men när man går nära ser man att bilderna är gjorda av tiotusentals små upplimmade stenar eller uppnålade godisbitar. Godiset luktar vingummi och salt lakrits. Mycket roande.
På utställningen finns mycket annat att se och uppleva. Rashad Alakbarov bockar obegripliga “nystan” av ståltråd och plåtbitar men med en strålkastare i rätt position skapas plötsligt spännande skuggbilder. Sevärt liksom det mesta här. Vi kommer säkert tillbaka nästa år också.
19
2014Konsthallen i Sandviken har i sommar haft en utställning, Entagnlements, med verk av Anne Graham. Hon gör textila objekt, mest klädlika, och fotograferar modeller klädda i dessa kläder. Utställningen består av kläder, foton och diverse kompletterande objekt. Jag tyckte det var en mycket roande och annorlunda utställning med lika doser skicklighet och humor.
02
2014
Konsert med Weeping willows i Umeå. Inget onödigt snack, inget glitter, inga krumbukter bara fem proffsiga gubbar som matar på med tunga musikaliska kroppsslag i en och en halv timme. Känslosamt och vemodigt i tungviktsklass. En minnesvärd och helgjuten musikupplevelse.
22
2014
Det är en tidig vårdag i mars men jag tänker mig att jag står och mediterar inför en vissen och blöt skogsbacke i november. Ljuset är så svagt att man inte längre kan urskilja några detaljer utan bara anar små variationer in det mörka. Det är precis den upplevelse som jag får när jag betraktar Andreas Erikssons tavlor på Bonniers konsthall. Med stor skicklighet skapar han halvabstrakta mörka naturliknande bilder. Ibland finns det kontrasterande färgytor som kanske liknar en bit blöt kartong eller en grön plastkasse som blivit kvar. Jag föredrar nog skogsbacken med tanke på vinden och dofterna från skogen.
16
2014En kylig men solig vårpromenad längs Eskilstunaån avslutades med fika i Skjulstastugan. Det är ett oansenlig röd stuga som ligger på liten ö mitt i ån. Att kliva in på kaféet innebär en snabb tidsresa till början av 40-talet. Brunbetsat, rustikt och hembygdsromantisk. Väggmålningar som hyllar den sunda och starka idrottsmannen. Stugan invigdes som klubblokal för en gymnastikförening under kriget i början av 40-talet.
Otroligt nog har man behållit inredning nästan oförändrad. Det finns inte många interiörer i den här stilen kvar. Detta brunbetsade stilideal har inte många förespråkare idag, men det kan vara värt en snabb tidsresa över en kopp kaffe. För att komma till stugan passerar man över en fors och där får man inte missa strömstaren som obesvärat trippar runt på stenarna och dyker i strömvirvlarna.
09
2014Idag har jag varit med om en tidsresa. Efter tips från en vän åkte vi till Bråbyggden (mer info här –>). Det är ett område i Småland i närheten av Oskarshamn. Området omfattar 14 stycken små byar och det som är så märkligt är att man bevarat ett mycket ålderdomligt kulturlandskap med gärdesgårdar, stenmurar, små beteshagar och åkerlappar. Det ser nog fortfarande ut som det gjorde vid 1900-talets början. Byarna är bebodda och markerna hävdade. Jag har aldrig sett mer än fragment av ett sådant här landskap tidigare, men här kan man vandra runt ett stort område. Mycket sevärt och egenartat.
Byvägen slingrar mellan de välhållna gårdarna.
- Bråbygden, byväg. Foto Anders Ehrlemark 2014
På en del ställen ser landskapet ut som om det var hämtat från en en fantasy-film. Man skulle inte bli förvånad om det dök upp några hobbitar bakom en sten.
01
2014Denna nyårsafton firades på Kerstins udde i Trehörningsjö. Trehörningsjö är en mycket liten ort i det inre av Ångermanland. Vägen dit gick längs slingrande och nästan öde vägar genom skog, över höjder och längs sjöar. Nyårsaftonsvädret var mulet, mörkt och molnen släpade längs marken. I inlandet snöade det precis så mycket att marken nätt och jämnt var vit. På Kerstins udde väntade en stuga och ett litet spa med en varm bubbelpool. Kvällen avslutades med en trerätters middag i resturangen. Strax före midnatt drog molnen bort och stjärnhimlen gnistrade över sjön. Det nya året saluterades med att släppa upp varmluftsbalonger från isen. En stämningsfull avslutning på en skön nyårsafton utan varken TV eller matlagning.
07
2013
Berga Kulturkapell ligger strax utanför Vingåker. Det är ett gammalt men varsamt restaurerat frikyrkokapell. I den gamla salen kan man fika och uppe på läktaren finns det konst att titta på. I ett sidorum finns en presentbod där man kan köpa vackra textilier, konstföremål, smycken mm. Ibland ordnas dans- och musikevenemang.
- Berga Kulturkapell. Foto Anders Ehrlemark dec 2013
Medan vi fikade vandrade en solstrimma över rummet och rörde sig sakta och mycket effektfullt över en gammal radioapparat som stod längs en vägg.
Uppe på galleriet fanns bl.a. dessa gubbar av Clara Waller. Dom ser nästan tredimensionella ut men är vanliga platta målningar.
Anja Sundberg visade ett par egensinniga snidade “fågelhängare”.
Där hängde också ett par färgfrustande oljemålningar av Birgitta Lovén.
En lyckad utflykt med hembakat fika och konst som lyser upp i decembermörkret.
20
2013På Eskilstuna konstmuseum visas en stor utställning med nordiska konstnärer som en del i evenemanget Nordic Art Station 2013. Det är en imponerande samling verk av duktiga konstnärer, men det samlade intrycket är dystert, för att inte säga deprimerande. Det beror inte på att konsten skulle vara dålig utan motivvalet som till överväldigande del handlar om ödesmättat symbolik eller hotfulla dystopier och i några fall ett par nypor svart humor. Lever vi verkligen i en så dyster och hotfull tid? Info om utställningen ->>
09
2013Min föreställning var att Ivan Aguéli framför allt var en originell och nyskapande konstnär från sekelskiftet mellan 1800-talet 0ch 1900-talet. I Sala finns ett Aguélimuseum och dit gjorde vi en utflyckt. Det visade sig att museet var en del av ett helt litet kulturkvarter i centrum av staden. Aguélisamlingen visas i ett enda stort rum tillsammans med en del andra samtida och sentida konstnärer. De flesta Aguélitavlorna är ganska små och vid första anblicken inte så uppseendeväckande.
Efter att ha läst på lite så inser jag att Aguéli framför allt var en märkvärdig politisk och framför religiös tänkare som ägnade en stor del av sitt liv att tränga djupt in i islam. Det måste ha varit lika ovanligt då som nu 100 år senare. Efter att ha tittat på hans tavlor en lång stund slås man av det meditativa stämningen och de utsökt finstämda färgerna. En mycket intressant och ovanlig person och museum som är väl värt ett besök.
Läs mer om museet och Aguéli ->>