Utställning på Fotografiska museet 2013 med bilder av Helmut Newton

Besökte Helmut Newton utställningen på Fotogtafiska museet i Stockholm. Helmut Newton föddes i Berlin 1920. Eftersom familjen var judar lämnade dom Tyskland 1938. Efter kriget började HN arbeta som modefotograf, först i Australien och så småningom i Paris. Där blev han snart känd för sina provokativa och erotiskt kryddade bilder. På Fotografiska museet visas ett stort urval av hans bilder. En bildsökning med hans namn på Google visar ännu fler prov på hans fotokonst. Han verkar inte intresserad av att fotografera människor utan har en oemotståndligt drift att chockera, oftast genom att pynta bilderna med pornografiska och erotiska inslag. Det blir lite tröttsamt i längden med alla dessa poserande kvinnliga sexobjekt. Förutom mode och erotik ägnade hans sig också åt att porträttera rika och kända  människor. Här är det inte medmänsklighet som gäller utan en kittlande och provokativ yta.

Helmut Newton. Porträtt av Billy Wilder med fru.

Helmut Newton. Bröderna Wildenstein (beskuren)

I Helmut Newtons värld verkar det saknas människor, han visar bara upp poser och grimaser. De enda mänskliga varelser jag hittar är några på utställningen är några helfigurer av kvinnor i naturlig skala. Märkligt nog känns dom helt oerotiska och nästan mänskliga i jämförelse med hans andra bilder trots att de poserar helt nakna.

Helmut Newton. Naken kvinna.

Henri Cartier Bresson på Fotografiska museet

Detta var vårt första besök på fotografiska museet i Stockholm. Där fann vi bl.a. en omfångsrik utställningen med mer än 250 bilder av Henri Cartier Bresson från 30-talet och framåt. Han har kallats för fotojournalistikens fader. Jag blev först nästan överväldigad av alla bilder. De flesta är tydligt präglade av en gången tid och estetik och man kan fundera varför de fortfarande gör ett så starkt intryck. En viktig faktor är utförandet – alla bilder är svartvita och kopierade med suveränt handlag. Men  viktigast är nog hans enastående förmåga att porträttera människor i alla tänkbara miljöer utan att dom verkar göra sig till inför fotografen. Han måste ha haft förmågan att agera flugan på väggen som ingen tänker på, men som omärkligt fångar ögonblicken med sin kamera. Det finns en stor skillnad mellan alla bilder med människor jämfört med några landskap utan identifierbara personer. Landskapen är lika snyggt komponerade, men saknar den laddning som människorna ger.

Titta också in på Anna Claréns “Close to home”. Hon ställer ut personliga bilder av sig själv och sin familj. Egentligen inte så märkvärdigt men slagkraftigt tack vare stora format och genomarbetad färgbehandling där alla bilder är softa, ljusa och lite blåtonade. En stor del av laddningen skapas inte av bilderna i sig utan av att motiven är så personliga och på gränsen till för privata för mig.

Slutligen tittade vi på Ruud van Empels verk. Det är en holländare som med enorm teknisk skicklighet och reklambildsestetik skapar fotomontage av människor och natur. På ett mycket subtilt sätt skruvar han motiven på ett sätt som gör att man blir obehaglig till mods av att titta på söta skolflickor eller exotiserade naturscener med små kolsvarta barn. Läskigt,ungefär som att att smaka ultrasöt amerikansk tårta.

Ruud van Empel på fotografiska museet – Pctures don´t lie

På Eskilstuna museum hamnade jag helt oplanerat på en fotoutställning. SWAPS är ett fotoprojekt som Ulf Rehnholm har gjort i samarbete med fotografer från Jordens alla hörn. Den består av multiexponerade bilder (på traditionellt filmmedia). Ulf har först fyllt filmerna med bilder och sedan skickat ut dom i värden till andra fotografer som tagit nya bilder på samma film utan att veta vilka motiv som redan fanns där. Sedan har Ulf gjort ett urval i mängden och det är dessa bilder som visas på utställningen. Jag tycker det är en kul idé, men inget som fångar mig. Ungefär som att stirra ner i kaffesump, fast mer dekorativt.

Bara någon vecka senare kommer jag lika oplanerat till ännu en fotoutställning. Det är Nelli Palomäki som visar en samling porträtt på Kulturhuset i Stockholm. Många av porträtten är arrangerade så att de påminner om gamla studiobilder med rekvisita, men människorna är mycket tydligt från vår tid. Det som griper mig är den intensiva närvaro som hon lyckas förmedla. För mig representerar dessa utställningar två helt olika förhållningssätt till konst. Å ena sidan en kul och dekorativ idé å andra sidan bilder med intensiv känsla och närvaro.