June 2013

Lerinmuseet i Karlstad

Äntligen blev det av med ett besök på Lerinmuseet i Karlstad.  Mycket folk av alla slag och mycket konst från olika perioder av Lerins skaparliv. Jag var full av förväntan eftersom det var Lars Lerins konst som för några år seden fick mig att återfinna min bildglädje.  På museet fanns den tavla som för några år sedan återuppväckte  min skaparglädje och nyfikenhet.

Lars Lerin – Hagfors Teheran. Del av akvarell.

Ett vintergrått landskap med hyreshus från miljonprogrammets dagar. Kan det finnas något tråkigare och mer ointressant? Men Lerin ser också en vacker orientalisk matta på vädring och lyfter upp spännande färgskiftningar ur gråheten. Plötsligt finns där allt som jag behöver för att uppskatta ett konstverk. Något som fångar min blick, något som berör mina känslor och ett djup som lockar ut mina tankar på upptäcksfärd.

Vass. Akvarell av Lars Lerin.

Ofta arbetar han med små enkla men utsökta bilder. Genom att visa en mosaik av sådana bilder med ett gemensamt  tema blir det en miniatyrvärld att där ögat och tanken kan gå på upptäcksfärd.

Is och vass. Akvareller av Lars Lerin

När jag går där på museet slås jag av att det inte finns några tavlor som föreställer personer. Ibland målar han människor, t.ex. några nakenstudier eller några män i en bar, men det är inte personer utan kroppar eller gestalter. Det närmaste han verkar komma är en samling småbilder som skildrar ett traditionellt liv på landet, men även där är människorna på bilderna mycket anonyma.

Lars Lerin. Lantliga idyller.

På senare tid har han målat mycket uppstoppade fåglar och dioramor (från naturhistoriskt museum). Tekniken är lika bländande som vanligt och bilderna är fulla av detaljer att utforska, men dessa bilder fångar inte mitt intresse. Jag ser bara ett dödsrike och jag är mer intresserad av de levandes värld.

Lars Lerin. Diorama (beskuren). Akvarell.

Lars Lerin är en fantastiskt bra målare med enastående färgkänsla och teknik. Det som jag tycker är mest fascinerande och inspirerande hans förmåga att skapa bra bilder av nästan allt som kommer i hans väg. Jag vet inte riktigt om det finns en plan eller riktning eller om han vandrar ditt näsan pekar, men jag kommer att komma tillbaka för att se mer.

Jag har besökt Nationalmuseums Carl Larsson utställning på Konstakademien. Det gav upphov till fler funderingar än jag hade väntat mig. Utställningen heter Carl Larsson – vänner och ovänner och har en inledande del som också visar andra samtida konstnärer från början av Carl Larsson karriär (1870-talet). Där finns exempel  på de traditionsförvaltande akademiska konstnärerna med sina tablåer med historisk eller moraliskt tema. Dessa kontrasteras mot de unga konstnärerna i Carl Larssons gäng som inspireras av fransk impressionism och realism. Man inser vilket stort skifte som detta innebar. Carl Larssons tavlor från tiden i Frankrike skiljer sig dessutom mycket från alla de idylliska tavlor från hemmet i Sundborn som ingen kan ha undgått att se på julkort och almanackor. Däremellan fanns det mycket annan intressant konst att se. Mycket av det Carl Larsson gjort kan kännas stelt och ibland pompöst, men jag fastnade för några av porträtten. Särskilt porträttet av Oscar Levertin tycker jag är strålande.

Carl Larsson porträtt av författaren Carl G Laurin.

Carl Larsson porträtt av poeten Oscar Levertin

Carl Larsson porträtt av fadern (som han avskydde). Beskuret.

För mig består Carl Larsson konstnärskap av av flera  ganska olika delar. Först ungdomsverken när han provar sig fram med impressionism och realism mot en egen stil. Sedan många beställningsverk och porträtt utförda med hans egna maner varav en del är mycket bra (t.ex. de som visas ovan). De kända bilderna från hemmet och familjen Sundborn ser jag egentligen inte som självständiga konstverk utan som en del av det arts and crafts-inspirerade livsstilsprojekt som han och hans fru jobbade med tillsammans.  Det är fantastiskt av vi fortfarande tilltalas och inspireras av de miljöer han visar upp. En bit som fattas på utställningen är det monumentala och nationalromantiska historiemåleri som han själv helst  ville visa upp, men det är ju också en genre som känns främmande för en modern betraktare.

Carl Larsson hade många fiender i sin samtid, men det som förvånar mig är att många kulturproffs fortfarande verkar bli provocerade av hans konst. Dels verkar det bero på en reflexmässig aversion mot konstnärer som uppskattas av vanligt folk (typ Astrid Lindgren). Dels mäter man Carl Larsson med nutidens värderingsgrunder och då framstår han självklart som en ointressant patriarkal och nationalromantisk fjant. Det tycker jag är ganska fånigt. Jag tänker istället att det är beundransvärt med en konstnär som skapade verk som man fortfarande kan fångas av 100 år senare. Jag undrar hur många av dagens konstnärer som gör om den prestationen. Det gjordes mycket bra konst i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet. Bildkonsten idag har en ganska undanskymd plats i samhället. Vill man göra avtryck skall man nog göra en TV-serien eller en film istället.

Ingången till Dalarnas museum.

Under mitt sökande efter konst och upplevelser kom jag till Dalarnas museum. Detta besök dock blev det inte någon större upplevelse. Det blev för splittrat med oljemålningar i guldram, dalahästsamling, en massa grafiska blad, folkdräkter, industrihistoria, textiltryck och modern konst. Det kändes som om jag irrade omkring i en labyrint och letade efter utgången. Antingen är det för mycket objekt utan tillräckligt utrymme för reflektion eller så var det bara jag som var ofokuserad.

Det fanns dock några konstverk som jag stannade till framför. Längst stund vilade min blick på Svante Rydberg tavla “Gruvlave”. Det är en bild som man inte hinner läsa av på 5 sekunder. Samtidigt lockar färg och ljus blicken att utforska tavlan. Efter en stund upptäcker man många fina detaljer. Jag tror det är en sådan där bra tavla som man inte tröttnar på utan kan fortsätta att utforska länge.

Gruvlave, oljemålning av Svante Rydberg