Anders

På Västerbottens museum pågår just nu (sommaren 2013) en utställning med målningar av Umeåkonstnären Helge Linden (1897-1961). Han utbildade sig och reste i Europa på 20-talet. Under 30-talet jobbade han sig fram till en stil som han sedan i huvudsak verkar ha hållit sig till hela sitt konstnärsliv. Stilen brukar kallas “purism” och jag uppfattar det som en sorts föreställande abstrakt konst. Man kan tydligt se motivet, men alla detaljer är bortrensade och bilden är reducerad till färgfält. Känslor och stämningar förmedlas av färgerna som inte har mycket att göra med verkligheten utan skapats efter konstnärens huvud. Helge Linden verkar inte ha gillat blå himlar utan använder genomgående helt andra himmelsfärger, t.ex. kraftigt gult. Motiven är typiska för tiden och tavlorna föreställer landskap och människor i vardagliga situationer. Det är uppfriskande att gå och titta på tavlor som så tydligt kommer från en tid som både är långt borta och ganska nära. Konstnärens egensinniga färgval är intressanta och man undrar varför han så egensinnigt bet sig fast i samma maner hela tiden.

Helge Linden, Obbola, 40-tal

Virsbo konsthall sommaren 2013. Foto Anders Ehrlemark

Bruksorten Virsbo ligger lite vid sidan av de stora genomfartslederna men det är värt att svänga norrut från Västerås och leta sig fram till Virsbo konsthall (länk till vägbeskrivning och öppettider >>). Konsthallen är inrymd i övervåningen på en äldre industrilokal. Det är rymligt och ljuset kommer in från alla håll genom fönster både i väggar och tak. Utanför forsar Kolbäcksån. Under större delen av juli (2013) visas glaskonst av Rolf Sinnemark,  Betina Huber och Robert Huber Petersson samt silverföremål av Karl Heinz Sauer.

Konstglas  på Virsbo konsthall juli 2013.

Glasföremålen utstrålar tyngd och en självklar elegans. Färgerna är mättade och lika lockande som gele-godis kryddat med en rejäl nypa humor. Instinktivt vill man plocka upp och njuta.

Silverföremål av Karl Heinz Sauer på Virsbo konsthall juli 2013. Foto Anders Ehrlemark

Det finns också en kollektion silverföremål gjorda av Karl Heinz Sauer. Han kombinerar skickligt glas och silver så silvrets mjuka glans förstärks av ljuset som tycks komma inifrån glaspartierna. Mycket sofistikerat och vackert. Utställningen i Virsbo var väl värd omvägen.

I Virsbo bruk finns en lite udda konsthall i på vinden i en gammal industrifastighet. (Länk här >>).  Lokalerna ligger alldeles intill Kolbäcksån och ljuset strömmar i genom fönster runt om och genom taklanterniner. I konsthallen har man dels utställningar med högkvalitativ konst, dels är de en hemvist för en lokal konstförening. Just nu pågår en 3-dagars kurs i akvarellmålning med tema fåglar och landskap. Lärare är den kände fågelmålaren Peter Nilsson från södra Öland.

Akvarellkurs i Virsbo konsthall juli 2013. Foto Anders Ehrlemark

Peter Nilsson uppträder live och visar hur han med snabba penseldrag skapar sina tavlor. Med skenbar enkelhet bygger han up bilden av ljusdagrar och skuggor. Paletten baseras på några få färger men nästan varje yta får sin egen färgblandning. Det ger ett livfullt intryck. Peter skissar noga, men målar snabbt. Jag blir vederbörligen imponerad och inspirerad.

Peter Nilsson demonstrerar hur han målar en akvarell med fågelmotiv. Virsbo 2013.

Lerinmuseet i Karlstad

Äntligen blev det av med ett besök på Lerinmuseet i Karlstad.  Mycket folk av alla slag och mycket konst från olika perioder av Lerins skaparliv. Jag var full av förväntan eftersom det var Lars Lerins konst som för några år seden fick mig att återfinna min bildglädje.  På museet fanns den tavla som för några år sedan återuppväckte  min skaparglädje och nyfikenhet.

Lars Lerin – Hagfors Teheran. Del av akvarell.

Ett vintergrått landskap med hyreshus från miljonprogrammets dagar. Kan det finnas något tråkigare och mer ointressant? Men Lerin ser också en vacker orientalisk matta på vädring och lyfter upp spännande färgskiftningar ur gråheten. Plötsligt finns där allt som jag behöver för att uppskatta ett konstverk. Något som fångar min blick, något som berör mina känslor och ett djup som lockar ut mina tankar på upptäcksfärd.

Vass. Akvarell av Lars Lerin.

Ofta arbetar han med små enkla men utsökta bilder. Genom att visa en mosaik av sådana bilder med ett gemensamt  tema blir det en miniatyrvärld att där ögat och tanken kan gå på upptäcksfärd.

Is och vass. Akvareller av Lars Lerin

När jag går där på museet slås jag av att det inte finns några tavlor som föreställer personer. Ibland målar han människor, t.ex. några nakenstudier eller några män i en bar, men det är inte personer utan kroppar eller gestalter. Det närmaste han verkar komma är en samling småbilder som skildrar ett traditionellt liv på landet, men även där är människorna på bilderna mycket anonyma.

Lars Lerin. Lantliga idyller.

På senare tid har han målat mycket uppstoppade fåglar och dioramor (från naturhistoriskt museum). Tekniken är lika bländande som vanligt och bilderna är fulla av detaljer att utforska, men dessa bilder fångar inte mitt intresse. Jag ser bara ett dödsrike och jag är mer intresserad av de levandes värld.

Lars Lerin. Diorama (beskuren). Akvarell.

Lars Lerin är en fantastiskt bra målare med enastående färgkänsla och teknik. Det som jag tycker är mest fascinerande och inspirerande hans förmåga att skapa bra bilder av nästan allt som kommer i hans väg. Jag vet inte riktigt om det finns en plan eller riktning eller om han vandrar ditt näsan pekar, men jag kommer att komma tillbaka för att se mer.

Jag har besökt Nationalmuseums Carl Larsson utställning på Konstakademien. Det gav upphov till fler funderingar än jag hade väntat mig. Utställningen heter Carl Larsson – vänner och ovänner och har en inledande del som också visar andra samtida konstnärer från början av Carl Larsson karriär (1870-talet). Där finns exempel  på de traditionsförvaltande akademiska konstnärerna med sina tablåer med historisk eller moraliskt tema. Dessa kontrasteras mot de unga konstnärerna i Carl Larssons gäng som inspireras av fransk impressionism och realism. Man inser vilket stort skifte som detta innebar. Carl Larssons tavlor från tiden i Frankrike skiljer sig dessutom mycket från alla de idylliska tavlor från hemmet i Sundborn som ingen kan ha undgått att se på julkort och almanackor. Däremellan fanns det mycket annan intressant konst att se. Mycket av det Carl Larsson gjort kan kännas stelt och ibland pompöst, men jag fastnade för några av porträtten. Särskilt porträttet av Oscar Levertin tycker jag är strålande.

Carl Larsson porträtt av författaren Carl G Laurin.

Carl Larsson porträtt av poeten Oscar Levertin

Carl Larsson porträtt av fadern (som han avskydde). Beskuret.

För mig består Carl Larsson konstnärskap av av flera  ganska olika delar. Först ungdomsverken när han provar sig fram med impressionism och realism mot en egen stil. Sedan många beställningsverk och porträtt utförda med hans egna maner varav en del är mycket bra (t.ex. de som visas ovan). De kända bilderna från hemmet och familjen Sundborn ser jag egentligen inte som självständiga konstverk utan som en del av det arts and crafts-inspirerade livsstilsprojekt som han och hans fru jobbade med tillsammans.  Det är fantastiskt av vi fortfarande tilltalas och inspireras av de miljöer han visar upp. En bit som fattas på utställningen är det monumentala och nationalromantiska historiemåleri som han själv helst  ville visa upp, men det är ju också en genre som känns främmande för en modern betraktare.

Carl Larsson hade många fiender i sin samtid, men det som förvånar mig är att många kulturproffs fortfarande verkar bli provocerade av hans konst. Dels verkar det bero på en reflexmässig aversion mot konstnärer som uppskattas av vanligt folk (typ Astrid Lindgren). Dels mäter man Carl Larsson med nutidens värderingsgrunder och då framstår han självklart som en ointressant patriarkal och nationalromantisk fjant. Det tycker jag är ganska fånigt. Jag tänker istället att det är beundransvärt med en konstnär som skapade verk som man fortfarande kan fångas av 100 år senare. Jag undrar hur många av dagens konstnärer som gör om den prestationen. Det gjordes mycket bra konst i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet. Bildkonsten idag har en ganska undanskymd plats i samhället. Vill man göra avtryck skall man nog göra en TV-serien eller en film istället.